tisdag 31 mars 2009

Den livsviktiga sömnen


Jag har varit nära den berömda väggen. Alltså att bli utbränd. Jag förstår det nu, såhär lite i efterhand, att det var nära. Jag tror och hoppas att jag lyckades hejda förloppet i tid.

Stress är ett elände. Kroppen kan få alla möjliga symtom orsakade av stress. Nackont, hjärtklappning, nedstämdhet, sömnproblem. You name it, I´ve had it all.

Efter flera år av hektiskt tempo blev det bara för mycket i höstas. Jag började få ont i nacken och kunde inte träna av den orsaken. Sömnen blev uslare än vanligt, jag har alltid haft lite halvdålig sömn, men nu blev det riktigt illa.

Jag kunde ligga vaken flera nätter i rad med hjärtklappning och frossa. Efter några sömnlösa nätter blir man inte rolig, det lovar jag. Sängen blev som en fiende, bara jag tänkte på att sova började hjärtat att slå fortare.

Jag säkte hjälp och fick insomningstabletter och beta-blockerare, men tabletter är inte lösningen även om de hjälper för stunden.

December och januari var hemska månader. Mörkt, mörkt ute och jag kände mej deppig och eländig. Sjukdom och dödsfall i släkten gjorde inte saken lättare.

Jag insåg att en förändring var nödvändig så nu har jag lagt om mina arbetstider och på så vis fått en vardag ledig i veckan då jag kan ta hand om mej själv. Jag går långa promenader, försöker vara ute i ljuset så mycket som möjligt. Jag har även börjat säga nej mer ofta och på så vis är almanackan inte lika sprängfylld av aktiviteter.

Det har blivit mycket bättre nu och det är jag jättelycklig över. Häromnatten hade jag ett bakslag och sov i stort sett ingenting, men förutom det så har jag sovit bra i cirka en månads tid och jag känner mej mycket piggare och gladare.

Det är jätteviktigt att lyssna till kroppens signaler och jag hoppas att jag ska bli bättre på att göra det i framtiden.

Boktips: Läste en bra "anti-stressbok" men kommer inte ihåg vad den hette. Återkommer med titeln.
CD-tips: Inre lugn och god sömn av Barbro Bronsberg

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är jätteviktigt att lära sig att säga NEJ!
Jag har haft jättesvårt att säga nej, man vill ju ställa upp även om ingen annan gör det.
Men jag hamnade ju i den där väggen till slut. Jag får fortfarande jobba med mig själv och det är inte alltid lätt att lyssna på sitt inre och veta när det är läge att säga nej och bromsa.
Kram
Susanne